Hur hög får räntan vara?

Hur hög ränta får kreditgivare, t.ex. snabblåneföretag, ta ut från sina låntagare? Den frågan är mycket svår att ge ett tydligt svar på. Den här artikeln har därför en något mer rättsvetenskaplig prägel än våra tidigare artiklar. 

Får räntan vara hur hög som helst?

Räntan får inte vara hur hög som helst. En kreditgivare som tar ut ränta som står i uppenbart missförhållande till motprestationen kan anses göra sig skyldig till ocker, vilket är ett brott som kan ge upp till fyra års fängelse (9 kap. 5 § andra stycket brottsbalken). För att en företrädare för kreditgivaren ska kunna dömas (företag kan inte dömas för brott) krävs således att räntan står i ett missförhållande till motprestationen, och att detta missförhållande dessutom är uppenbart. Detta är ett högt ställt krav.

Högsta domstolens praxis

I ett rättsfall från 1995 (NJA 1995 s. 430) dömdes en kreditgivare för ocker gentemot tre låntagare. Den effektiva räntan för låntagarna var som lägst 125 %, vilket är betydligt lägre än vad vissa snabblåneföretag tar ut (det förekommer att effektiva räntor t.om. överstiger 1 000 %). Högsta domstolen menar dock att den effektiva räntan kan vara missvisande. En kort kredittid kan innebära att den effektiva räntan blir mycket hög, trots att räntan beräknad i kronor inte är särskilt hög.

"Den effektiva räntan bör därför inte läggas till grund för bedömningen av förhållandet mellan kredit och vederlag. I stället bör en samlad bedömning göras av räntan och lånevillkoren i övrigt."

Högsta domstolen menade vidare att man måste ta hänsyn till kreditrisken. En hög kreditrisk innebär att högre ränta kan tas ut. I rättsfallet dömdes kreditgivaren dock, som sagt, för ocker. Högsta domstolen pekade bl.a. på att räntan var högre än vad som var normalt i branschen, och att inga skäl för den högre räntan syntes föreligga. 

NJA 1995 s. 430 tillhör ovanligheterna. Det är mycket ovanligt att någon fälls för ränteocker, trots att antalet förmedlade snabblån har ökat den senaste tiden. I en artikel som publicerades på SVT Nyheter 2012 framgår att ingen myndighet verka vilja ta ansvar för att se till att eventuella brott utreds. 

Är Högsta domstolens praxis fortfarande aktuell?

Det har gått över 20 år sedan Högsta domstolens avgörande NJA 1995 s. 430. Branschen har förändrats; effektiva räntor som är betydligt högre än 125 % är vanliga. Frågan är därför om Högsta domstolens resonemang om att räntan var högre än vad som var normalt i branschen skulle gälla idag. Det finns viss anledning att anta att en toleransen mot högre räntenivåer skulle ha ökat något i takt med att sådana räntenivåer har blivit vanligare. Jag anser emellertid att det är osannolikt att en effektiv ränta på 1 000 % skulle tillåtas utan vidare. I så fall skulle det krävas att mycket starka skäl för den höga räntenivån kan visas. 

Enligt min mening är det rimligt att större vikt fästs vid marknadsföringen av snabblånen. Kreditgivarna är väl medvetna om att klientelet till stor del består av personer som har hamnat i en mer eller mindre svår situation. De behöver helt enkelt pengar snabbt, och har inte tid eller möjlighet att ansöka om ett mer förmånligt lån hos t.ex. en bank. Marknadsförs lånet med slagord såsom "snabba pengar" eller liknande talar detta för att kreditgivaren med uppsåt riktar in sig mot och utnyttjar en grupp som befinner sig i svårt trångmål (jfr 9 kap. 5 § första stycket brottsbalken).

Utveckling i lagstiftningen

Den senaste tiden har lagstiftaren varit mycket intresserad av privatpersoners skuldsättning. Bland annat har det så kallade amorteringskravet införts. Amorteringskravet innebär i korthet en begränsning av hur mycket man får låna till sin bostad utan att behöva amortera. Lån över 50 % av bostadens värde måste amorteras med 1 % per år, och lån över 70 % måste amorteras med 2 % per år. Det finns även ett antal andra regler, både generella regler som gäller för alla kreditgivare och begränsningar som tillämpas av enskilda banker.

Snabblånebranschen har också fått lagstiftarens uppmärksamhet den senaste tiden. En utredning, som dock inte ännu har lett till något skarpt lagförslag från regeringen, har föreslagit att den effektiva räntan inte får vara högre än referensräntan plus 40 procentenheter. (SOU 2016:68.) En sådan begränsning finns redan i Finland. Där tillåts dock räntenivån uppgå till 50 procentenheter över referensräntan (7 kap. 17 a § finska konsumentskyddslagen).

Avslutande kommentarer

Det är osannolikt att snabblånebranschen kommer att tillåtas se ut som den gör idag. Snabblåneföretagen har fått lagstiftarens ögon på sig och kommer med stor sannolikhet att behöva acceptera en hel del begränsningar i framtiden. Antalet personer med snabblåneskulder hos Kronofogden har kraftigt de senaste åren (Kronofogdens statistik från perioden 2006-2014), vilket leder till att lagstiftaren blir tvungen att se över det regelverk som finns.

Så, för att återgå till den ursprungliga frågeställningen: hur hög får räntan vara? Det är oklart. Troligtvis får den effektiva räntan åtminstone inte vara så hög som 1 000 %. I brist på nyare praxis från Högsta domstolen måste dock rättsläget betraktas som oklart. Och under tiden som ett oklart rättsläge råder tillåts snabblåneföretagen härja fritt.